BLOGG D: THE ELEMENTS OF JOURNALISM

"Journalism provides something unique to a culture: independent, reliable, accurate and comprehensive information that citizens require to be free."

Det skriver Tom Rosenstiel (bild nr 2) och Bill Kovach (överst nedan) I boken “The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect.” Boken blev till som ett resultat av arbete i nätverket ”The Committee of Concerned Journalists”. Några av USA:s mest inflytelserika journalister funderade över frågan: vad kännetecknar god journalistik. I nio punkter fastslogs följande:
1/Journalism's first obligation is to the truth.
2/Its first loyalty is to citizens.
3/Its essence is a discipline of verification.
4/Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
5/It must serve as an independent monitor of power.
6/It must provide a forum for public criticism and compromise.
7/It must strive to make the significant interesting and relevant.
8/It must keep the news comprehensive and proportional.
9/Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Hur stämmer detta överens med de journalistiska realiteterna i dag där sociala medier får en allt större roll, men där också vissa traditionella medier tar en allt tydligare ställning för eller emot företeelser i samhället? Ett exempel på det sistnämnda är nyhetskanalen Fox i USA (se Fox News logo längst ned ) som klart tar ställning för konservativa värderingar i det amerikanska samhället och var klart emot Barack Obama i presidentvalet 2008 och 2012. Fox-kanalen har också varit emot Obamas hälsovårdsreform och blivit en megafon för den sk Tea Party-rörelsen där förre vicepresidentkandidaten Sarah Palin och den ärkekonservativa republikanske senatorn Rick Santorum (som försökte bli republikanernas presidentkandidat i förra årets presidentval) blivit förgrundsfigurer. 2004 kom filmen ”Outfoxed: Rupert Murdoch's War on Journalism” som hårt kritiserar Fox för att censurera och tysta kritiker. En av förgrundfigurerna är Foxjournalisten Bill O´Reilly (tredje bild nedan). Se det här inlägget från Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=dAB2GQUsQA4

Eller som en bloggare skrev:
“Today was a fascinating day to be a media watcher and scholar. As I tuned in most of the day to watch Fox News Channel’s wall-to-wall coverage of America’s Tea Party events all over the U.S., I found myself marveling in the role FNC was playing in this event.
At some point in the past month, FNC went from coverage to full-on promotion. In the past week they heavily promoted the live team coverage from tea party events from all over the U.S. As we got closer to today, more phrasings such as“come celebrate with us” came out of the mouths of FNC anchors.
It was clear as this thing went along that Fox News was going from news gatherer and broadcaster to a stakeholder in this nationwide event. I won’t debate the logic of the protest itself, but the event was pretty newsworthy on the whole. But as for Fox News’ behavior, I found myself thinking of what I teach my students. Straight from Kovach & Rosenstiel’s excellent The Elements Of Journalism:
“[Journalism's] practitioners must maintain an independence from those they cover.”

Om ni är intresserade att läsa vidare om Fox hittar ni den fullständiga texten på följande webbsida:
http://www.jlittau.net/?p=363#more-363

I ditt sista blogginlägg i kursen ska du fundera över och reflektera kring relationen mellan det vi kallar gammelmedierna och de sociala medierna. Vad innebär utvecklingen för medborgarna/nyhetskonsumenterna när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling och istället blir propagandakanaler för vissa intressen? Hur påverkar de sociala medierna pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd? (bild bloggaren Blondinbella längst ned nedan). Vad händer med den goda journalistiken i det nya mediesamhället?
Skriv om dina egna funderingar och tankar om detta, men det ska märkas att du har läst boken och att du hämtar relevanta utgångspunkter från boken i ditt resonemang.

Några länkar till inlägg om sociala medier får du här:

Pontus Schultz, publisher på Veckans Affärer, skrev en artikel om gammelmedias och de nya mediernas behandling av affären Liza Marklund. Så här skrev han: Gammelmedia fick ett tvättäkta scoop serverat rakt i knät. Och valde att passa.

Martin Jönsson på Svenska Dagbladet om journalistikens förnyelse.
Artikeln har arkiverats på SvD:s hemsida men här finns den i en kopia:

”Om journalistiken ska förnyas måste publiken få vara med
FÖRNYELSE. När Stora Journalistpriset delas ut i kväll handlar en av kategorierna om Årets förnyare. Vilket är något av en "contradiction in terms" för medierna, vars största problem i dag sannolikt är just den bristande innovationsförmågan.

När Tom Wolfe skrev förordet till The New Journalism för snart 35 år sedan (en reportagebibel för de flesta som kommer att sitta i salongen på Operaterrassen ikväll och hoppas på ett pris; åtminstone de manliga gästerna) konstaterade han att inte en enda av de journalister som medverkade i antologin närmade sig sitt uppdrag med någon som helst ambition att förnya; att skapa det som åtminstone kom att etiketteras som en "ny journalistik"

Det är inte så konstigt. Journalister är inte så mycket för förnyelse. Generellt sett är vi en kår av ganska konservativa traditionalister, med en stadigt cementerad definition av hur bra journalistik ska se ut och en stor röd varningslampa för allt vad tekniska innovationer gäller. I synnerhet sådana som påverkar hur vårt eget arbete ska produceras och presenteras. Vilket på sitt sätt naturligtvis går att försvara: själva grundidén i vad som är bra journalistik har ju inte förändrats med tiden. Den handlar fortfarande framför allt om en sak: att berätta nya historier, på ett sätt som engagerar publiken, i ämnen som är viktiga och relevanta för dem

Eller säg så här: journalistiken i sig behöver inte förnyas. Den behöver bara förbättras. Bli noggrannare och kunnigare. Mer angelägen. Engagera mer. Och här är tekniken - och nätets och mobilens nya möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet - naturligtvis en enorm möjlighet.

Problemet är att alltför många, i journalistkåren och i medieföretagen, inte ser det så. Vilket resulterat i en alltför stark passivitet i de nya medierna när det gäller verklig utveckling och innovation. Vilket i sin tur resulterat i att publiken i dag lägger alltmer tid i den "parallella medievärlden", med bloggar, sociala medier och olika nätverk, och får en allt svagare relation till den "traditionella medievärlden". Och det är vårt problem; inte deras.

Man skulle kunna tänka sig att den här innovationsskräcken skulle ha försvunnit vid det här laget, när nätet nått tonåren, bloggar belönas som bra litteratur och för publicistiska avslöjanden. Till och med en gammal ärketraditionalist som Seymour Hersh hyllar ju numera de digitala tidningarna och dess interaktiva grannar som ännu mer fantastiska än de kräftgående papperstidningarna i USA.

Men det har den inte. Bara det senaste halvåret har det förekommit en lång rad uttryck för skepsis och till och med förakt för nätet i allmänhet och bloggar och sociala medier i synnerhet, från det svenska journalistetablissemanget. De går inte lika långt som den internethatande aktivistgruppen Internot (vars kampanjfilmer på Youtube kan beskådasexempelvis här - gör det, de är väldigt kul), men det är inte långt därifrån.

Några exempel:

Så här skrev Sydsvenskans krönikör och Stora journalistprisvinnare Åke Stolt i oktober: "Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande". (Han fick dock så mycket mothugg att han faktiskt reviderade sig själv en smula)

Och så här skrev debattören och tryckfrihetskämpen Anders R Olsson: ”Bloggare kan aldrig påverka något ideologiskt viktigt/.../Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd."

Det finns många fler exempel, både på hur journalister och mediemakthavare uttrycker en nedvärderande hållning gentemot nätet och där de sågar värdet i det publiken kan bidra med. Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fick till exempel en del av oss att höja på ögonbrynen när hon sågade läsarkommentarer på nätet och undrade : "Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över".

Till en del har de här bloggdissarna förstås rätt. Det finns mycket skit på nätet och i bloggosfären. Men det gör det i journalistiken också. Och journalistkårens självbild behöver ses över, det visar om inte annat gårdagens omskrivna undersökning från Medieakademin om svenskarnas syn på journalisternas moral. Journalister kan inte bara slå sig för bröstet och tala om den viktiga, livsnödvändiga och demokratifrämjande journalistiken, som ska värnas med tryckfrihet, meddelarfrihet och källskydd - och hävda att det bara är journalister som kan rapportera om något viktigt. Den bilden måste kompletteras med en lika högljudd och engagerad diskussion om de många bristerna i journalistiken, både etiskt och kvalitetsmässigt. Och om det faktum att läsarna, bloggarna och de sociala medierna faktiskt också kan bidra med en hel del när det gäller både avslöjande, berättande och förnyande.

Man behöver inte bli en Dan Gillmor och hävda, likt en Jon Landau på en Springsteenkonsert, att han sett mediernas framtid och att det var i gräsrots-och medborgarjournalistiken (som han skrev i bloggstandardverket "We the Media"). Läs intressanta synpunkter om detta hos David Leigh i The Guardian).
Men jag är övertygad om att medierna och journalisterna både skulle vinna i trovärdighet och kunna höja kvaliteten på sitt journalistiska arbete om de hade en mer ödmjuk hållning inför det som skett i den parallella medievärlden. Hur den blivit alltmer professionell. Hur den blivit alltmer fördjupande. Hur den blivit alltmer kreativ och innovativ när det gäller klassiskt journalistiska arbetsmetoder som att gallra, sortera och erbjuda översikt.

Det är inte "no journalism", som alltför många redaktörer fortfarande hävdar eller tror. Det är snarare, faktiskt, en "new journalism". Men dess styrka ligger inte i att ersätta den gamla, utan i att komplettera den.

Den mest förnyande journalistiken kan mycket väl finnas på papper, fortfarande om tio år. Eller kanske i bokform, som vi sett många exempel på de senaste åren. Men om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket.

Västerbottens-Kuriren gör det ganska traditionellt, men väldigt sympatiskt, genom att använda både läsar - och redaktionsbloggar för att skapa en ny diskussionsplattform. De såg inte, som en del högljudda journalister gjort angående Carl Bildts blogg, det som ett problem att politiker och andra makthavare får en plattform för att kommunicera direkt - utan snararare som något positivt, som fördjupar och skärper kraven på deras journalistik.

Aftonbladet gjorde det mer i nyhetsflödet och mer raffinerat, med sin Irakbevakning, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare det som det rapporteras om. Båda exemplen är lysande på hur journalistiken faktiskt kan förnyas och utvecklas.

Man kan bara hoppas på att deras synsätt blir mer utbrett. Det kommer journalistiken att vinna mycket på.

Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna.”

 

 

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Var sätts gränsen mellan journalistik och fiktion?
Ibland känner sig journalisten tvingad att välja andra uttrycksmedel eller medier för att beskriva en händelse. Det handlar då ofta om att publicera sitt material i bokform. Allt för att kunna beskriva en händelse mer ingående. Men ska vi ställa andra krav på en beskrivning i bokform, i form av en roman, än vi skulle ha gjort i en tidningsartikel? Kan vi låta fantasin ta över delar och”förvanska”, ”förändra”, ”frisera” eller ”späda på” sanningen?
Vi har flera exempel på detta i Sverige. Jan Guillou är ett sådant exempel. Barbro Alvings reportage räknas hit. Truman Capotes bok ”Med kallt blod” (In Cold Blood) som beskriver två mördares väg mot galgen (publicerades 1965) anses vara ett av de bästa exemplen på ”New Journalism”, den nya journalistiken. Författaren George Orwell tog också till sig det nya sättet att skildra verkligheten under sina reportage från Spanien under det spanska inbördeskriget i slutet av 30-talet. Samma sak gjorde även den svenska journalisten Barbro Alving, även kallad Bang. Hennes reportage från spanska inbördeskriget eller från Berlinolympiaden 1936 är legendariska.
I debatten hävdas att den nya journalistiken uppstod på 1970-talet, men den sträcker sig längre tillbaka i tiden som framgår här ovan.
I Sverige har väl ingen kunnat undgå debatten om Liza Marklunds bok ”Gömda”.
Diskussionerna koncentrerades kring frågan: Vad är sanning? Får en skribent sätta vilka sanningsgränser som helst? Hur många detaljer får ändras utan att trovärdigheten går förlorad? Kan vi kalla detta för journalistik?
På publicistklubbens webbplats kan du ta del av en debatt om Gömda-frågan: http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/
och
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55
Även Anders Sundelins essä i DN tar upp New Journalism – och ifrågasätter om den är så ny:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du
I kursguiden hittar du ett antal journalistiska böcker.
I det här blogginlägget ska du utgå från en av böckerna i listan (eller så många som du har läst!).
Du ska skriva en recension och målgruppen är dina kurskamrater. Skriv inte alltför detaljerat om innehållet. Fokusera på hur du tycker att författaren/reportern hanterar den journalistiska formen. Vad kan man säga om det skönlitterära kontra det dokumentära sättet att uttrycka sig på? Hur vill du beteckna de här böckerna? Är det litterär journalistik eller journalistisk litteratur? Vad finns det för fördelar/nackdelar med den här typen av journalistik? Kan man ha samma krav på sanning, källkritik och etik? Är det något särskilt du uppskattar, eller vill ifrågasätta? Vad tycker du om ”New Journalism”?
Bilderna nedan:
Truman Capote,Liza Marklund och omslaget till Truman Capotes bok "In Cold Blood" (Med kallt blod)

 

 

BLOGG B: ETIK I MEDIERNA

Vid känsliga händelser har medierna en krävande utmaning i att avgöra vilka och hur detaljerade uppgifter som kan publiceras utan att etiska övertramp begås – ofta handlar diskussionen om namnpublicering.

Hösten 2009 ägde en debatt rum om en bild som publicerats i länstidningarna NWT och VF på en misstänkt kvinnofridstörare. Bilden togs av en kamera i en stadsbuss och ska enligt polisen visa på en man som angripit fem kvinnor vid olika tillfällen. Han greps senare och dömdes i tingsrätten.

Var det rätt av NWT och VF att publicera bilden på mannen? Ska medierna agera domstol? Hur blir det med bevakningen av polisen om medierna blir polisens förlängda arm? Vad skulle hända om det visar sig att det är fel person som pekats ut?
Så var det när Aftonbladet fanns på plats vid en internationell fotbollsmatch på
Ullevi i Göteborg. En man rusar in på planen, slänger sig ned framför fötterna på Ronaldino. Aftonbladet tar en bild på mannen och skriver i tidningen att det var en förrymd person från Karsuddens mentalsjukhus.
Men det visar sig vara helt galet. Tidningen hade tagit fel på person. Han var bara en stor beundrare av Ronaldino.
2008 ledde såväl fallet med den tyska kvinna som misstänktes för mord på två barn i Arboga, som gripandet av Englas mördare till att olika medier fattade olika beslut i namnpubliceringsfrågan.

 

Förra hösten såg vi i olika medier ett videoklipp från tunnelbanan i Stockholm när en berusad man som fallit ner på spåret rånas av en man som hoppar ner på spåret. Rånaren lämnar kvar mannen på spåret efter att ha stulit hans mobil, plånbok och en halskedja. Strax efter ser vi hur mannen på spåret blir överkörd av tåget och blir svårt skadad. Kameror i tunnelbanan har fångat rånaren på bild och snabbt är bilderna ute i etermedia. SvT skuggar mannens ansikte, men andra kanaler visar hans identitet, bl a TV 3 i Efterlyst. Snart är mannen spårad och kan gripas. Men vad kunde ha hänt om fel personer utpekats med tanke på de hätska kommentarer som fällts i medier om rånarens beteende? Att ta lagen i egna händer kan få förödande konsekvenser.

Medieforskaren Stig Hadenius hävdade i en debattartikel i Dagens Nyheter att en tidigare namnpublicering på Englas mördare hade kunnat förhindra mordet? Är det troligt?

Spelregler för press, radio och tv är en pressetisk regelsamling som branschen själv har tagit fram. De är alltså inte på något sätt juridiskt tvingande, men tidningar, radio och tv har åtagit sig att följa dem. Sverige har ju en mycket långtgående tryck- och yttrandefrihet, och branschen vill även fortsättningsvis undvika reglerande lagstiftning genom att själv tar ansvar för att handla etiskt (även om det juridiska ramverket är mycket generöst).

I ditt andra blogginlägg ska du fundera kring mediernas etiska gränsdragningar. För något år sedan beskrev P1-programmet Medierna ett svårt publicistiskt övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008. Diskussionen gäller hur mycket man ska berätta om de misstänktas bakgrund.

Lyssna på programmet: http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31). Läs också spelreglerna noga och fundera över hur du skulle ha hanterat frågan om du vore ansvarig utgivare. Hur mycket är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Varför? Kanske har du egna exempel på ”gråzonspubliceringar” som är intressanta att diskutera?

Glöm inte att bildmaterial ska bedömas på precis samma vis som text! En viktig fråga är nog var gränsen för allmänintresset går – och kanske hur allmänintresse ska definieras! Avslutningsvis följer här ytterligare en artikel som berör etiska avväganden. Låt dig gärna inspireras! Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare (SvD, 15/4 2008) Artikeln finns här nedan.

Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare

 

Svenska medier måste bli mindre strikta med namnpublicering. Att publicera namn på personer som misstänks för brott eller blivit dömda kan skydda allmänheten. Det menar pressforskaren Stig Hadenius. Men han får direkt mothugg. "Jag tror det är kontraproduktivt", säger författaren Börge Hellström till SvD.se.
”I söndags erkände 42-årige Anders Eklund att han mördat tioåriga Engla Höglund och 31-åriga Pernilla Hellgren.” Dagen efter publicerade flera medier, inklusive Svenska Dagbladet, hans namn och bild.
Nu menar pressforskaren Stig Hadenius att en namnpublicering borde ha skett långt tidigare. I en debattartikel i Dagens Nyheter undrar han om mordet på Engla hade kunnat förhindras om namnet publicerats redan i samband med de sexualbrott 42-åringen tidigare dömts för eller när hans namn dök upp i utredningen kring Pernilla Hellgren.
”Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer – alla utom möjligen brottslingen”, skriver han.
Det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda, menar Stig Hadenius. Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver ”42-åringen”.
Dessutom menar han att framtida brott kan förhindras om allmänheten vet om namnet.
– Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott, säger Stig Hadenius till SvD.se och fortsätter:
– Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.
Finns det inte en risk att oskyldiga pekas ut om man är för snabb med namnpublicering?
– Det är klart att det finns. Men den risken får man ta för att skydda människor från att bli utsatta för brott.
Men medan Stig Hadenius får stöd av allmänheten – forskning visar nämligen att allmänheten i större utsträckning än journalistkåren vill se namnpubliceringar– gör flera debattörer tummen ner.
– Det vore kontraproduktivt, säger författaren och en av organisationen Kris grundare Börge Hellström till SvD.se.
Han tror inte att namnpubliceringar i tidningar och på tv hindrar sexualförbrytare från att återfalla i brottslighet. Tvärtom.
– De här människorna är oerhört skamtyngda. Om de dessutom hängs ut med namn blir de ännu mer skamtyngda, och det är skammen som driver på dem. För de här personerna är övergreppen ett sätt att få ut aggressiviteten.
Dessutom ser han ett annat problem – risken finns att människor tar lagen i egna händer om de känner till namnet på dömda sexualbrottslingar.
– Sådana här brott är så klart avskyvärda och privat skulle jag så klart vilja veta vilka av mina grannar som begått sexualbrott. Men folk kan inte hantera sådan information. De här brotten väcker sådant hat och avsky, säger Börge Hellström.
Även journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén anser att pressen ska vara restriktiv med namnpubliceringar och följa de etiska regler som finns. Att publicera namn i preventivt syfte är fel, menar hon.
– Det blir oerhört besvärligt. Medierna sätter sig då i polisens och domstolarnas stol, och det ska vi aldrig göra
Hon ser också ett annat problem: anhöriga till brottslingar kan råka illa ut.
– De anhöriga blir oerhört utsatta. Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman.
Stig Hadenius tror dock att antalet namnpubliceringar kommer att fortsätta öka. Diskussionen är viktig, säger han till SvD.se.
– Jag tror att resultatet av den diskussion som måste föras är att det blir fler namnpubliceringar. Det är nyttigt att det blir på det

 

 

Incidenten i Stockholms tunnelbana när en man rånas på spåret och lämnas kvar av förövaren

BLOGG A: NYHETSVÄRDERING

Det vi läser i våra tidningar, lyssnar på radion, ser på tv, eller på nätet av information och nyheter, det är resultatet av insamling av information, bearbetning, redigering och allt annat som föregår presentationen av nyheten/artikeln/händelsen. Den senaste tiden har nyhetsflödet bland annat handlat om oroligheterna i Egypten efter att militären avsatt president Mursi. I Syrien fortsätter dödandet i det som nu närmast kan karaktäriseras som ett inbördeskrig, men också början till ett sekteristiskt - och klankrig. I Moskva har Edward Snowden, som läckt information om Nationa Security Agency (NSA), fått tillfällig asyl i Ryssland. I Sverige hissade den amerikanska ambassaden HBT-flaggan tillsammans med stjärnbaneret som en hyllning till Pridefestivalen i Stockholm, men också som en protest mot den behandling som många homosexuella upplever runtom i världen, inte minst i Ryssland. Svenska ambassaden i Moskva avstod från att göra detsamma.

Din första blogguppgift går ut på att under den kommande veckan (vecka 37) välja minst två händelser ur nyhetsfloden och reflektera kring varför just de har publicerats som nyheter. Du väljer själv vilka medier du hämtar dina exempel från. När du skriver ditt inlägg är det viktigt att du inte bara ”tycker” om nyheterna utan hänvisar till den etablerade kunskap och de teorier om nyhetsvärdering som du kanske har tillgodogjort dig under tidigare mediestudier, eller som du får möjlighet att fördjupa dig i nu. Håkan Hvitfelt samt Johan Galtung är ett par forskare som har tittat närmare på nyhetsvärderingens värld. Läs gärna också Bengt Johanssons färska studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner:
http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:226990
Länka dig vidare till materialet genom att trycka på FULLTEXT01

För snart två år sedan sände det mediegranskande P1-programmet ”Medierna” ett intressant inslag om nyhetsvärdering. Programmet beskriver hur New Orleansbornas oro för orkanen Gustav totalt dominerade nyhetsförmedlingen, samtidigt som översvämningen i Indien drabbade miljontals, och jordskalvet i Kina gjorde hundratusentals människor hemlösa. Amerikanska katastrofer betraktas som åtta gånger ”viktigare” än asiatiska, konstateras i programmet. Lyssna gärna! Du hittar programmet via ”Mediernas” podradiosida, där du kan ladda hem filen eller lyssna direkt (6/9-08, reportaget om nyhetsvärdering sänds de sista tio minuterna):
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=2795

Mediekompassen, som tidigare hette ”Tidningen i skolan” är en organisation som också kan vara till hjälp:
www.mediekompass