BLOGG B: ETIK I MEDIERNA

Vid känsliga händelser har medierna en krävande utmaning i att avgöra vilka och hur detaljerade uppgifter som kan publiceras utan att etiska övertramp begås – ofta handlar diskussionen om namnpublicering.

Hösten 2009 ägde en debatt rum om en bild som publicerats i länstidningarna NWT och VF på en misstänkt kvinnofridstörare. Bilden togs av en kamera i en stadsbuss och ska enligt polisen visa på en man som angripit fem kvinnor vid olika tillfällen. Han greps senare och dömdes i tingsrätten.

Var det rätt av NWT och VF att publicera bilden på mannen? Ska medierna agera domstol? Hur blir det med bevakningen av polisen om medierna blir polisens förlängda arm? Vad skulle hända om det visar sig att det är fel person som pekats ut?
Så var det när Aftonbladet fanns på plats vid en internationell fotbollsmatch på
Ullevi i Göteborg. En man rusar in på planen, slänger sig ned framför fötterna på Ronaldino. Aftonbladet tar en bild på mannen och skriver i tidningen att det var en förrymd person från Karsuddens mentalsjukhus.
Men det visar sig vara helt galet. Tidningen hade tagit fel på person. Han var bara en stor beundrare av Ronaldino.
2008 ledde såväl fallet med den tyska kvinna som misstänktes för mord på två barn i Arboga, som gripandet av Englas mördare till att olika medier fattade olika beslut i namnpubliceringsfrågan.

 

Förra hösten såg vi i olika medier ett videoklipp från tunnelbanan i Stockholm när en berusad man som fallit ner på spåret rånas av en man som hoppar ner på spåret. Rånaren lämnar kvar mannen på spåret efter att ha stulit hans mobil, plånbok och en halskedja. Strax efter ser vi hur mannen på spåret blir överkörd av tåget och blir svårt skadad. Kameror i tunnelbanan har fångat rånaren på bild och snabbt är bilderna ute i etermedia. SvT skuggar mannens ansikte, men andra kanaler visar hans identitet, bl a TV 3 i Efterlyst. Snart är mannen spårad och kan gripas. Men vad kunde ha hänt om fel personer utpekats med tanke på de hätska kommentarer som fällts i medier om rånarens beteende? Att ta lagen i egna händer kan få förödande konsekvenser.

Medieforskaren Stig Hadenius hävdade i en debattartikel i Dagens Nyheter att en tidigare namnpublicering på Englas mördare hade kunnat förhindra mordet? Är det troligt?

Spelregler för press, radio och tv är en pressetisk regelsamling som branschen själv har tagit fram. De är alltså inte på något sätt juridiskt tvingande, men tidningar, radio och tv har åtagit sig att följa dem. Sverige har ju en mycket långtgående tryck- och yttrandefrihet, och branschen vill även fortsättningsvis undvika reglerande lagstiftning genom att själv tar ansvar för att handla etiskt (även om det juridiska ramverket är mycket generöst).

I ditt andra blogginlägg ska du fundera kring mediernas etiska gränsdragningar. För något år sedan beskrev P1-programmet Medierna ett svårt publicistiskt övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008. Diskussionen gäller hur mycket man ska berätta om de misstänktas bakgrund.

Lyssna på programmet: http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31). Läs också spelreglerna noga och fundera över hur du skulle ha hanterat frågan om du vore ansvarig utgivare. Hur mycket är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Varför? Kanske har du egna exempel på ”gråzonspubliceringar” som är intressanta att diskutera?

Glöm inte att bildmaterial ska bedömas på precis samma vis som text! En viktig fråga är nog var gränsen för allmänintresset går – och kanske hur allmänintresse ska definieras! Avslutningsvis följer här ytterligare en artikel som berör etiska avväganden. Låt dig gärna inspireras! Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare (SvD, 15/4 2008) Artikeln finns här nedan.

Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare

 

Svenska medier måste bli mindre strikta med namnpublicering. Att publicera namn på personer som misstänks för brott eller blivit dömda kan skydda allmänheten. Det menar pressforskaren Stig Hadenius. Men han får direkt mothugg. "Jag tror det är kontraproduktivt", säger författaren Börge Hellström till SvD.se.
”I söndags erkände 42-årige Anders Eklund att han mördat tioåriga Engla Höglund och 31-åriga Pernilla Hellgren.” Dagen efter publicerade flera medier, inklusive Svenska Dagbladet, hans namn och bild.
Nu menar pressforskaren Stig Hadenius att en namnpublicering borde ha skett långt tidigare. I en debattartikel i Dagens Nyheter undrar han om mordet på Engla hade kunnat förhindras om namnet publicerats redan i samband med de sexualbrott 42-åringen tidigare dömts för eller när hans namn dök upp i utredningen kring Pernilla Hellgren.
”Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer – alla utom möjligen brottslingen”, skriver han.
Det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda, menar Stig Hadenius. Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver ”42-åringen”.
Dessutom menar han att framtida brott kan förhindras om allmänheten vet om namnet.
– Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott, säger Stig Hadenius till SvD.se och fortsätter:
– Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.
Finns det inte en risk att oskyldiga pekas ut om man är för snabb med namnpublicering?
– Det är klart att det finns. Men den risken får man ta för att skydda människor från att bli utsatta för brott.
Men medan Stig Hadenius får stöd av allmänheten – forskning visar nämligen att allmänheten i större utsträckning än journalistkåren vill se namnpubliceringar– gör flera debattörer tummen ner.
– Det vore kontraproduktivt, säger författaren och en av organisationen Kris grundare Börge Hellström till SvD.se.
Han tror inte att namnpubliceringar i tidningar och på tv hindrar sexualförbrytare från att återfalla i brottslighet. Tvärtom.
– De här människorna är oerhört skamtyngda. Om de dessutom hängs ut med namn blir de ännu mer skamtyngda, och det är skammen som driver på dem. För de här personerna är övergreppen ett sätt att få ut aggressiviteten.
Dessutom ser han ett annat problem – risken finns att människor tar lagen i egna händer om de känner till namnet på dömda sexualbrottslingar.
– Sådana här brott är så klart avskyvärda och privat skulle jag så klart vilja veta vilka av mina grannar som begått sexualbrott. Men folk kan inte hantera sådan information. De här brotten väcker sådant hat och avsky, säger Börge Hellström.
Även journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén anser att pressen ska vara restriktiv med namnpubliceringar och följa de etiska regler som finns. Att publicera namn i preventivt syfte är fel, menar hon.
– Det blir oerhört besvärligt. Medierna sätter sig då i polisens och domstolarnas stol, och det ska vi aldrig göra
Hon ser också ett annat problem: anhöriga till brottslingar kan råka illa ut.
– De anhöriga blir oerhört utsatta. Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman.
Stig Hadenius tror dock att antalet namnpubliceringar kommer att fortsätta öka. Diskussionen är viktig, säger han till SvD.se.
– Jag tror att resultatet av den diskussion som måste föras är att det blir fler namnpubliceringar. Det är nyttigt att det blir på det

 

 

Incidenten i Stockholms tunnelbana när en man rånas på spåret och lämnas kvar av förövaren